Istället för att ta krafttag och jobba med miljön och förhindra 4 graders gränsen, tillika minska koldioxidutsläppen, eller jobba för att stävja och utrota fattigdom och barnarbete – lägger människan pengar på att utveckla Googles ”glasögon” som gör att vi kan ”ha Internet med oss hela tiden”.

Människan är verkligen riktigt, riktigt korkad – på heltid.

Ibland finns det verkligen mycket pengar, som att utveckla IPhones och andra diverse sattyg. Men att satsa pengar där det verkligen behövs, det går inte… Då är prislappen alldeles för dyr.

Vilken värld vi lever i… sorgligt.

Ledig dag. Två kassar med saker packade, stödförband på foten och min röda fara nypumpad. Redo för att åka till Joa!

Det känns som år sedan vi sågs… Jag vet inte varför det blir så här långt mellan varven men det bara blir så. Vi lever olika liv på olika håll men vi vet att vi har varandra, vi finns och är. Always.
Jag har känt henne sedan barnsben, vi bodde på samma gata och lekte i ur och skur. Under ungdomsåren träffades vi sporadiskt men på något sätt har vi alltid haft en länk, ett band. Oavsett.

Fina Johanna.

P.S Jag har packat ner mina ”dopade” kanelbullar också. Bakade igår igen och lyckas alltid göra för stora kanelbullar. Nu tror jag att jag får med mig några som ser något sånär normala ut *ler*.

Stora- tillika sjuksyster – rekommenderar vila och bandage.
Bestämde mig för att ”hålla ut” till fredag, har det inte blivit bättre måste jag nog få det kollat. Syrran misstänker en spricka…

Håll all thumbs now att det går över…

Nu börjar det arta sig för mina solrosor…

Helg.

Igen.

Gör nya försök att leta rätt på våren men det går trögt. Värmen vill inte infinna sig och solen visar sig lite sådär sporadiskt.

…

Har sett dokumentären L som i Lycka och kan konstatera, ja – jag är lycklig i det jag är. Faktiskt. Livet behöver inte vara så mycket krångligare än att man är i det man är och gör det bästa av det. Små, små flyktiga lyckokorn finns och sprids varje dag.

…

Tråkiga nyheter är att en av mina väninnors man har dött efter kort tids sjukdom. Min väninna blev änka vid 41 års ålder. Det skall inte vara så.

Så medan jag skriver helg, finns det de som säger adjö till någon när och kär.

Livet är fördjävligt trots små lyckokorn som far i virvelvinden.

Kl 14.58: Hagel ute, Lotta Bromé i radion och en varm kopp kaffe.

Helgen passerades med sol, energi och eftertänksamhet. Den här veckan får bli en slow motion vecka med bara lugn och meditativ motion. Inga stordåd måste utföras och inga världsproblem måste lösas. Jag tänker bara vara där jag är. Lugnt och stilla.

När kroppen verkligen skriker under helgen: ”Tagga ner för böveln” och drar i bromsen så det gnisslar om det. Ja, då är det verkligen dags för reflektion och återhämtning.

Amen.

Har tagit upp en av mina minneslådor, sitter och ler åt fina teckningar som syskonbarnen gjort, roliga foton, gamla filmisar och bokmärken. Hittar alla dagböcker. Brev från gamla kärlekar. Ja, vad gör man med gamla kärleksbrev? En del är söta och jag vill inte slänga men ändå? Skall nuet bara få råda allena? Skall det som varit bara raderas? Kasseras?

Jag har inga barn som kan ha intresse av detta. Tror inte att syskonbarnen vill läsa om mosters äventyr i unga år *ler*…

Fast.

Om jag hivar allt så känns det nästan som om jag inte levt. Som om mitt liv bara gick obemärkt förbi. Att kärlekarna jag haft inte existerat.
Jag har i och för sig inget behov av att lämna några större avtryck efter mig… Jag menar, man lever och man dör. Ungefär.
Och det är bara jag själv som minns det just jag minns, som jag har upplevt. Det är nog bara för mig det är trevligt… egentligen.

Jag tittar på allt och läser igen. Någon gång kan jag hiva allt. En dag kan det försvinna för alltid förutom inom mig.

Helt otroligt ändå vad man upplevt och varit med om egentligen. Så många fina resor och länder man besökt och roliga upplevelser. Så roliga episoder. Härliga minnen.

Skulle jag dö i dag så skulle jag vara mer än nöjd. Så otroligt tacksam för allt.

Hur gör du? Har du minneslådor? Vad sparar du?

Alla tabloider ägnar spaltmeter åt bomben i Boston -  analyser, bilder, trauman – sida upp och sida ner. Det var ett fruktansvärt dåd, det kan vi alla hålla med om, men hur många spaltmeter får Irak och Syrien vid liknande händelser? De drabbas (nästan) varje vecka av bombåd och människor blir lemlästade eller dör. Man ser en notis bara; 7 flickor dödade av sprängladdning i Egypten eller minst 200 skadade vid bilbomb på torget i Aleppo. Sen inget mer.

Men det är skillnad på länder och människor tydligen.

Jag är så arg och blir så trött. Vad är det för värld vi lever i?

Hur skall detta sluta egentligen? Och vart skall det barka hän?

Så sjuk värld att man blir rädd.

Jag planterade penséer i stora krukor igår kväll.
I morse cyklade jag i en tunnare jacka och utan mössa för första gången på nästan ett halvår.

Fra poco viene la Primavera, la bella Primavera…

De hade lovat sol och många plusgrader. Det blev mulet, grått och en sådär 7-8 grader. Precis som vanligt därmed.
Vi städade dock altanen, krattade bort sura löv och ställde ut en del av trädgårdsmöblerna.

Våren invigdes i alla fall. (Det påstås ju att man skall frysa in våren men hur länge då?)

Vi hann med en ruskigt bra film – Jagten med min favorit Mads Mikkelsen, Yoga och restaurangbesök – inte nödvändigtvis i den ordningen men det var toppen.

En riktigt bra och nyttig helg.

…

På fredagen bjöd jag min fina storasyster på lunch. Det var dags att prata ut och på något sätt försonas (även om vi inte egentligen legat i strid precis).

Män må komma och gå men mina systrar och väninnor består. Alltid.
Jag påminns om vikten av att umgås med just syrrorna och väninnor. Vilken skatt det är och hur fantastiskt det kan vara i de goda samtalen och skratten.

Mannen och jag är gifta och delar livet.  Men han kan, och kommer aldrig, att kunna ha samma plats som min äldsta syster. En riktigt viktig plats.

Hon och jag har gått igenom så mycket tillsammans och hos henne hittar jag något jag aldrig kommer att hitta hos Mannen. Den fullkomliga tilliten (ja, visst är det sorgligt att jag inte gör det hos Mannen?)

En dag skall jag berätta om det som hände när jag var borta på konferens med jobbet, en fredag till söndag. Vad som hände här hemma hos Mannen medan jag var borta och varför min syster blev involverad.
Just nu orkar jag inte berätta eller älta.

På försoningslunchen föll tårarna och jag påmindes om det förra livet, om allt jag gått igenom förut. De blottas titt som tätt, gamla sår. Min syster kan mig, vet mig. Hon vet de rätta orden, hon bryr sig och förstår.
Jag är så lyckligt lottad som har henne.

Skulle Mannen och min relation ta slut så vet jag att livet tar inte slut.

Det är därför det är så viktigt att man själv inte upphör att existera i en relation. Att man fortsätter vårda sig själv, sina relationer och utvecklas. Man får inte gå upp i Mannen så mycket att man tappar bort sig själv. Det är livsfarligt. Helt plötsligt står man där, lämnad eller att man lämnar. Har man då inte en trygghet i sig själv, ja då är det åt skogen. Man har en skyldighet gentemot sig själv och sitt liv, respektera och vårda ömt.

Man får inte sluta att existera jämte en man. Även med massor av folk runt sig, så måste man få till det för sig själv – ensam. Man måste put the shit together by yourself som man säger.

Ny vecka. Nya tag.

Helg.

Skall yoga och lyssna till kroppen.

Plus.

Rensa i röran! Storröjning av förråd och fram med möbler på altanen.

Välkommen vår.

Har haft duster med syster – igen för femtielfte gången, är helt slut i huvudet. Finns det något värre än sms och de ordkrig som kan utlösas?

Spaltmeter med ord i en sorts envägskommunikation. Hur kan någon ens påstå att man löser saker via sms?

Det är inte för inte som sms betyder Short Message System.

Ingen bra vecka det här.

Orka!

Våren – var är du?

Kort reflektion till Kristins krönika i dag beträffande det här med att slänga saker. Vad ska vi med alla saker till som vi sparar? Jag tycker om vackra saker i hemmet, att ha ett hem som är mysigt och trivsamt. Det är ju min borg. Men jag vill ha lagom med saker, helst så lite som möjligt om mig och kring mig. Att bara äga två resväskor den dagen man flyttar är en utopi men en vacker tanke.

Nu när det är vår så hör det till att man vill ut med det gamla och in med nytt. Rensa i röran – bokstavligt, kroppsligt och själsligt. Jag känner mig bara så instängd av prylar…

I helgen skall jag övertala Mannen att nu är det dags att ta tag i det gräsliga förrådet – igen. När vi flyttade hit för två år sedan innehöll förrådet endast fyra flyttkartonger och en motorsåg (!) med tillhörande attiraljer. Nu finns där en pallkrage, målarpytsar, cd skivor, lp skivor, fyra resväskor, ett slagbord och det och det och det…

Jag har drösvis med porslin också - en mugg här, några tallrikar där. Det är kanske läge att vara med på en loppis? Eller skänka skiten till bättre behövande? Ut ska det i alla fall. Sen kan man kanske andas en stund till?

Jag läser SvD varje morgon och mina allra största idol är Karin Thunberg utan tvekan. Hennes kolumner och krönikor är lisor för min själ. En ordkonstnär utan dess like.
Jag gillar även Andres Lokko och Kristin Lundell.
I morse skrev jag en rad till Kristin och berömde henne för dagens krönika. Jag fick ett svar; TACK med stora bokstäver och att Jag gjorde hennes dag.

Det känns bra att säga det man vill säga till någon, att ge beröm. Inte bara gå och tänka att jag borde skriva till henne det eller det.

Handling är bra. Görande är bra. Det känns gott i kroppen att få göra någon glad.

Jag cyklar till och från jobbet i ur och skur - med regnställ, underställ eller överställ – you name it. Alltid, alltid praktisk. Jämt.
Jag har körkort men vi har ingen bil. Jag är aldrig petit eller chic på jobbet utan rejäla jympadojor och jeans. Praktiskt och lättburet.

Kan tillägga att på mitt jobb kan man/får man dessutom gå i träningskläder dagarna i ända om man vill. Det passar mig perfekt.

Men.

Vart tog min kvinnlighet vägen?
Jag är så urless på att vara robust och rejält klädd jämt. Så trött på att vara ‘ordentlig’ och praktisk.

Ibland får jag inspiration till att måla naglarna lite fina och sätta på mig en blus, men sen tar det en kvart och jag känner mig helt fel och malplacerad.

Igår kväll när jag kom hem fick jag en present av Mannen. (Kors i taket – ett paket, till mig? Och jag fyller inte ens år! Han har överraskat med blommor men aldrig ett paket, en gåva – från hjärtat.)
Jag fick en pengabörs som jag tittat på. En fin, rosa gammaldags börs. Och en signal – till mig.

Jag älskar den från första början. Och jag förstår vinken. Det är dags nu, det är verkligen dags att kliva ur den trånga, praktiska vinterkostymen och klä sig i full blom. Välkomna våren och kvinnligheten, och kanske sinnligheten?
Det är dags att damma av hyddan, exponera huden och verkligen älska sig själv och sin kropp. Vårda den och ta hand om den. Smörja, måla, pyssla och välkomna. Och framförallt – öppna famnen och le.

Så med detta (och denna börs) föreslår jag att våren är officiellt invigd *ler*.

P.S I dag är jag dock träningsklädd för jag har friskvårdstimme att ta ut och kort dag *ler*. Men imorgon, då ni – då blir det klänning OCH tunnstrumpbyxor… jo, jo…

Efter en lång, lång (och kall) vinter dök våren upp. Om så bara för en påhälsning eller för att jag skall kunna ana hur underbart det kan vara? Jag har i alla fall njutit av vårdoft i dag och sol i en sådär femton minuter på lunchen. Det räckte för att fylla på energidepåerna och inge ett hopp.

Visst går allting lättare när ljuset kommer tillbaka?

Vi skriver onsdag och dagen före Skärtorsdag. Imorgon jobbar jag fyra timmar, avslutar arbetsdagen med yoga och sen fika med finaste Julia – tonårsprat när det är som bäst (Med moster kan man ju prata om andra saker än vad man gör med mamma *ler*).

…

För övrigt är bloggen återläst och upp och ner – ingen ordning alls.
Kroppen är i någotsånär balans men själen är vilsen.

Det får nog avsluta detta inlägg.

Igår fick jag ett kort från Coop, min favoritbutik; ”Eftersom du är en av våra bästa kunder vill vi ge dig en bukett tulpaner, varsågod”

I dag när jag kom till tandläkaren lade hon ett kuvert i min hand direkt när jag satt mig; ”Stor tack för att du värvat två patienter till oss, här får du lite blomstercheckar till våren.”
(Kan tillägga att jag värvat min man och min svåger att gå dit)

Jag blev så paff och glad. En tandläkare som ger utan att det gör ont *ler*.

P.S Det är ingen ordning på någonting här i bloggen, men det får vara som det är nu. Rätt upp och ner.

Mamma åkte in igen på sjukhuset natten till tisdag. Det var på vippen att hon lämnade in, för gott.

Ena dagen är hon helt ok, andra dagen får hon anfall och mår fruktansvärt dåligt. Hon har natriumbrist stundtals vilket gör att man mår riktigt, riktigt dåligt. Är man äldre är det alltid värre. Därtill får hon ångest av att hon hade vatten i lungan. Överläkaren förklarade att hjärnan får ett ärr som minns hur det kändes när hon hade vatten i lungan, man får drunkningskänslor. Hon måste jobba med det mentala för att få bort tankar och känslor kring upplevelsen. Lungröntgen igår visade ingenting längre (skönt), nu väntar hon på njurundersökning. De misstänker att det är någon koppling till njurarna som inte är som det ska. Läkarna kan så otroligt mycket nu för tiden. Hon är inte döende men alla mediciner har, som jag tidigare berättat, förändrat min mamma. Det är sorgligt att se en människa i ens närhet må så dåligt fysiskt och psykiskt. Hon är helt slut.

Det värsta är att alla vi syskon har känt och tänkt det värsta scenariot, att hon lämnar oss.
En nära vän dog förra året vid samma tidpunkt på grund av läkarslarv men även på grund av en trött själ och kropp.
Jag minns de här upp- och nergångarna, ovissheten. Sjukhuset. Omfattningen.

Igår kväll gick jag och pratade lite med pappa. Han stod där ensam i deras gemensamma kök. Det var som om hon inte fanns, att hon hade lämnat oss. Det kändes märkligt.
Pappa är trött men ger sig i akt med snickerier och måleri. Han behöver skingra tankarna han också.
Jag tänker på om hon lämnar oss, på en så enkel sak som ett litet sms eller telefonsamtal, att man aldrig får prata mer med varann. När någon dör är det för alltid, borta. Det enda man har är vackra minnen.

Min mamma har alltid varit en krigare. En fantastiskt fysiskt stark person full av livsglädje, skratt och kreativitet. Jag vet att hon kommer att klara detta, det är bara några saker i vägen just nu. Några hinder.

Idag skickar jag alla mina varmaste tankar till min mamma, att hon skall orka mycket längre till. Att hon skall få kraften tillbaka. Att hon skall komma tillbaka till livsglädjen och orken igen.

Jag älskar henne ofantligt mycket. Och saknar henne.

Det är spårigt och isigt på cykelvägarna. Mitt dubbdäck får jobba varje dag. Mötte ett par på väg till jobbet igår morse varav kvinnan stirrade stint på mig i förbifarten och sa;

- Måste man cykla nu, kan man inte vänta till våren?

Jag fann mig inte för jag blev så häpen mitt i isfårorna, men ville svara; – Måste man äga gatan och gå mitt i vägen?

Min vackra fina mamma, min sprudlande, glada och energiska mamma. Full av livslust och glädje.
På fyra veckor försvann hon. Från en smärtsam färd till hjärtkliniken, dagar av biverkningar och frågor – till ett töcken av mediciner, oro och av tankar.

Min mamma är försvunnen, jag känner inte igen henne längre. Med stor, stor sorg konstaterar jag att det här blir inte bra. Det kommer inte att bli bra.

En ny tid är här. Ett nytt sätt att förstå föräldrar, ålderdom och nutiden.

Jag har sett vad piller gör med människor, hur de förändras och tappar personligheten. Jag har sett hur människor kan tappa tidsuppfattning, ramar och medvetenhet.

Jag satt en stund med mamma i lördags, vi pratade lite om italiensk film och om hur mycket hon längtade efter ett glas vin *ler*. Hur mycket hon ville att paniken skulle försvinna, hur mycket hon önskade att hon kunde andas som förut, utan ångest. Utan tankar på att det kan hända igen med hjärtklinik och allt därtill.

I natt åkte hon in igen, andningssvårigheter. Ångest.

Tänk att det kan bli såhär. Gränsen är hårfin – från en livfull, aktiv människa till en sorgsen, stilla mamma.

Känner bara en stor sorg.

Jag är djupt fascinerad av rymden. När jag hör om meteoritregn och asteroider som passerar jorden väldigt nära, ja då är jag idel öra… På något sätt vill jag att vi människor skall förstå hur små vi egentligen är, det vill säga jorden. Det finns något mycket större som vi borde värna mer om och ha respekt för. Vi krigar, förstör och har ihjäl varandra på den här pyttelilla planeten, i ett vingslag kan allt vara utplånat.

Ok, det är väl inte så bra att vi utplånas men att vi får tänka till, tänka om… ungefär.

Frågan är bara hur vi skall kunna göra det i en värld där människor tror de är odödliga?

Tittade på Dokument inifrån igår om Lönesänkarna. Inte konstigt att man är trött med tanke på hur mycket man egentligen jobbar. Man jobbar för fyra men får betalt för en.

Typ.

Likt en sköljande våg av värme, omhuldande och tröst masserar hon ryggen och nacken. Hårda knutar löses sakta, sakta upp. Jag ligger som på givakt till en början men hon bemästrar och ”vinner”. Hon känner och vet utan att jag behöver säga något. Jag behöver inte prestera eller vara något, kan bara ligga med min blottade rygg och nacke. Vara i varandet och låta massagen ta med det onda. Ta med frustrationen, tröttheten.

Hon avslutar med en stunds healing och när jag sakta reser mig upp är jag som en lealös varelse, tom men levande. Här men ändå inte.

Vi har förmånen att få massage på arbetet. Nu i eftermiddag var det min tur.

Jag läser hos Samtal med Gud och hon skriver klockrent om hur det känns, om precis det jag skrev tidigare i morse. Denna prestation, tillfredsställelsen man får på arbetet när man är uppskattad.

Men vad händer inom mig?

Inom mig är jag utom mig. Jag kvävs. Är helt urlakad på kvällen, tom och innehållslös.

Jag pratade med syster och om denna tid som är nu. Denna februari. En tjock sörja av snömodd, mörker och JOBB. Alla går runt som i ett töcken, en dvala eller som att man gått i ide.

Jag har varit här förut och vet hur det gick då. Undrar om jag kan göra annorlunda denna gång?

Dags att tända ett ljus här på jobbet och lyssna på en lugn låt istället.

Basta.

När jag har gått på i ett par veckor med vardagen och hanterar varje dag ungefär på samma sätt, ja då kommer ett motstånd till slut. Ett stopp, stopp, stanna – vad håller du på med? Jag har tendens att låta jobbet ta över mig helt, jag blir som uppslukad och totalt slut – till slut.

Vi var på semester i januari. Vi fick sol, värme och en veckas intensivt avkopplande. Innan ledigheten gick jag på i 120, efter ledigheten gick jag på i farten, igen. Bara att hoppa på tåget.

Nu på morgonen när jag stod och sminkade mig, och höll på med tre saker samtidigt, hör jag mig själv säga att nu får det verkligen vara bra.
Ja jag är här igen. Fan i helvete (ursäkta att jag svär)! Men jag blir så trött på mig själv… Så innerligt trött på mina prestationskrav, på mina måsten, på mina listor, på görandet. På varandet i det som jag känner inte är bra.
Jag lyckas forma mina dagar på ett hanterbart sätt men när uppvaknandet väl kommer förstår jag att det inte håller.

I dag ska jag försöka göra en sak i taget, verkligen bara EN sak i taget. Jag skall gå lugnt fram och inte bli uppslukad.

Jag äger min tid. Jag äger mina handlingar. Jag äger mina tankar.

Jag äger mig och mitt jag.

Ingen kan ta ifrån mig det.

Bara jag själv kan se till att jag mår bra.

Åker hem från hufvudstaden efter en givande arbetsdag utomsocknes. Får en fruktansvärd flashback till min tid som Stockholmspendlare. Fredag och folk, folk, folk – överallt.
Längtar inte tillbaka till pendlingen. Dock saknar jag ibland mitt förra jobb och Stockholmskänslan…

Nä, nu får man rycka upp sig! Det är bara jag som kan påverka mina tankar och egentligen känslor. Jag får själv bestämma hur jag ska hantera det egentligen. Göra en Kaj Pollack, välja glädje.

Så… på med min nya korallfärgade tröja och stans vidaste leende! Här ska vi fajtas mot vardagstristessen eller vad det är som ligger och pyr…

Frid.

En dag som denna, längtar vår och ljus. Värme på nosen och kvittrande fåglar. Saknar energi och den riktiga lusten. Var skall jag hämta kraft? Just nu tycker jag att varje dag är den andra lik, intet nytt under solen, bara sova, äta, jobba runt runt runt.

Jag var nyss på semester men känner att de solstrålar jag fick har för länge sedan skenat iväg, ut mot något annat håll. Jag fick inget kvar. Utarmat.

*pust*

Men herregud – hur längesen är det jag lämnade spår och skrev en rad? Jag vet inte vad bloggen skall gestalta längre eller hur mycket den skall få ta del av mitt liv, men jag vet att stänger jag ner allt så kommer jag att ångra mig. På ett sätt är det skönt att den finns, min lilla ventil.

Har inget särskilt att skriva. Solen skiner och det är minus 2 grader ute. Fantastiskt väder.
Ordning på arbetet, strukturerat och klokt. Kort fredag och fin helg väntar.
Lite bio, lite Folkets och andhämtning.

Jobbar med att gå ur och in i mina olika rum. Lämna jobbrummet här på jobbet och kliva in i hemmarummet hemma. Glömma allt som finns i jobbrummet när jag är hemmavid. Bara var där jag är och fokusera på det.

Fin helg.

Gosh – vilken vecka! Tack för att den är över så snar som på en helg också.

Mamma mår bra eller bättre. Vi skall njuta helg och bara vila.

Love.

Brokiga drömmar igen. I natt blev jag skjuten i tinningen på nära håll. En makalös huvudvärk och förtvivlan mellan liv och död. Så obehagligt.
Fast brukar inte drömmar om död betyda något gott?

… sitter jag och är mäkta stolt över mina praliner jag gjorde i lördags. Jag tog med mig en idag till jobbet, bara för att jag ville. Så liten, så varm och frodig chokladbit.

God till kaffet är den också, min lilla pralin.

Jag vet inte om jag skall bli ledsen eller förundrad eller fascinerad. Jag undrar vad jag känner egentligen?
Hade en supertrevlig eftermiddag hos min svägerska i lördags, vi drack glögg och formade chokladpraliner – högt och lågt. En mysig stund, premiär – vi har aldrig umgåtts sådär på tu man hand, faktiskt. Deras härliga barn kom hem en efter annan och jag älskar att stå i det stora köket, busa med de små, snacka med brorsan och det är liv i ett hus.

Glad och euforisk kommer jag hem och berättar om min ljuvliga eftermiddag och möts av totalt ointresse. Jag kräver inte fullt engagemang men på senare tid har jag förstått att det är ”besvärligt” när jag hittar på saker själv, gör saker själv på annat håll. Mannen känner sig otillfreds då. På något sätt. Jag hatar att känna någon sorts panik över att ”han väntar och jag måste hem fort”.
Vi har varit tillsammans i 3, snart 4 år nu och nog måtte man få gå iväg på saker? Eller känner jag större behov av det nu? Kan det vara så att jag vill göra mer saker själv? Börjar overallen bli för trång?

Nåväl.

En vecka kvar till jul och jag förbarmar mig över den fruktansvärda massakern i USA då 20 stackars barn fick sätta livet till. Jag förbarmar mig över att alla människor på jorden inte kan få rent vatten, att folk svälter och vi fortsätter att konsumera. Jag svär över klimatmöten som inte leder någonstans. Läser om giftiga kemikalier i våra kläder. Konstaterar att det är skit med allt på jorden just nu. Hopplöshet och hjälplöshet.

Jag har gett bidrag till Musikhjälpen och Barnfonden men undrar om det är nog. Skulle vilja göra mer.

I mitt lilla stryker jag lite fler punkter igen på att-göra-listan på jobbet. Skriver en ny lista för hemmabruk. Har hunnit baka lussekatter, praliner, glögg och gjort en snölykta. Låter julkänslan sakta ta vid. Funderar på att ha ett köpfritt år nästa år. Kanske skall jag bli ännu snällare mot mig själv också ?

Det blev fredag, igen. Likt glitter från ett trollspö har snöflingorna dalat ner sakteligen även denna dag. Det är trevligt med iskall vinter, det blir så tyst och lugnt ute tycker jag. Härligt.

Veckan avslutas i harmoni. Ok, kanske ett starkt ord, men den avslutas lugnt. Mina att-göra-listor på jobbet känns hanterbara. Jag känner att jag kan växla ner och byta fokus för en stund. Precis som jag skrev tidigare så känns andhämtningen mer angenäm. Det bådar gott.

Förutom alla vanliga göromål som är återkommande alla helger (tvätta, städa) skall jag iväg på pralintillverkning hos min svägerska. Jag är helt ok på att baka, det klarar jag ganska bra och laga mat kan jag till viss mån, men praliner? Det ska bli jätteroligt att testa. Min svägerska är nog född konditor och bara så duktig. Vi får se vad jag får till.

Annars är det lite yoga som gäller och helt enkelt en mysig helg. Tänk att det kan vara så skönt att bara vara någon gång… bara ta allt som det kommer?

*Andas ut*

Ingen har väl undgått Kristian och hans hjärtskärande resa. Jag läser och fäller en tår. Livet är verkligen så riktigt, riktigt jävla orättvist. Det finns människor som ligger och väntar på att få dö. Som vill dö. Varför kan inte en levnadsglad 29-åring få vara frisk och leva tills ålderdomen tar en?

Fruktansvärt.

Sakteligen känner jag att andningen blir jämnare, blicken fast och tyngden på axlarna lättar. Sista tunga veckan går snart, snart mot sitt slut. Att-göra-listan är kortare och avbockad. Jag ser ljuset.

Ikväll firar vi av med lite After work. Imorgon bitti bjuder jag syskonbarn och syster på Luciamorgon – grötfrukost.

Jag kommer tillbaka till nuet, till det viktiga och drar en lättnads suck. Kan det få vara så underbart att man kan fira jul nu, utan ångest?

Tack.

Jag är så fascinerad av hur otroligt mycket tid folk har på att lägga ner krut och energi på (för mig) bagateller. En orolig förälder sitter i tv soffan och yttrar sin kritik mot att de har visat Anden i glaset i julkalendern. Hon har piffat till sig och de har tagit dit julkalenderns producent för att debattera. Men det hela ebbar ut och det blir inget av det. Den så upprörda kritiken får liksom inget syre så det övergår till; ”Jaha, så är det.”

Fascinerande.

Jag antar att den katolska kyrkan får fortsätta knyta sina nävar i fickorna och förfasas och tycka att Svt är ”ondskans hantlangare” . Men snälla, har vi inte viktigare frågor att lägga fokus på?
Eller som hon som tog sig tid att skriva en insändare om att hon tyckte det var förskräckligt att bageriet hade mer än 2 russin i lussebullarna… (!)

Say no more…

Tänk att man kan känna lycka över att någon avbokar ett möte? Att man blir lycklig över att helt plötsligt få +2 timmar i kalendern – for free…
Eller att hela kroppen sköljs av när man får ett besked om att vi inte skall stressa iväg med just den trycksaken denna vecka eller nästa.

Jag får extra tid. Timmar tillbaka.

På hemvägen från jobbet får jag stanna tre gånger. Jag minns inte hur jag kom från A till B. Jag får stanna upp, stå still och fokusera. Det tjuter i örat. Huuvdet värker.

All stress jag känner nu påminner mig om den sommardag 2006, precis innan Midsommar, då jag jobbade som en idiot för att få klart en hemsida. Min kropp ville annat. Jag föll ihop vid mitt skrivbord innan fikarasten. Min kropp hade förvarnat i dagar innan men jag lyssnade inte. Ambulans upp till akuten. Stroke? Nej, tack och lov men en stressrelaterad inflammation på balansnerven. Jag kräktes och kunde inte balansera på fem dagar. Jorden snurrade konstant och jag fick ligga på sjukhuset med dropp. Den sommaren fick jag lära mig att gå igen och balansera. Tagga ner och koppla ifrån.

Jag vill inte dit igen.

Så nu när min mage strejkar sedan en vecka tillbaka hör jag larmklockan klämta gång efter annan. Stopp – stopp – stanna.

Och nu har jag fått extra tid över på jobbet. Vad ska jag göra med den? Njuta av den, hämta inspiration eller gå på nästa grej? Nästa uppgift, nästa, nästa, nästa?

Nej.

Jag ska göra det jag sagt att jag skall ha klart innan årets slut men därmed basta. Jag behöver inte fylla de tomma luckorna med något. Jag kan faktiskt tillåta mig att ha minutrar över då jag gör absolut ingenting på jobbet.

Dags att njuta av min lediga torsdag eftermiddag. Dags för en kopp kaffe och Lotta Bromés Efter tre.

Jag kan inte med ord beskriva konserten. Svenska Dagbladet må skriva vad de vill men hon var fantastisk – Melody Gardot. Vilken röst, vilken känsla och vilka musiker. Underbart.

När hon spelade Baby I’m a fool med bara gitarr och trumvispar, då föll en tår. Så skärande vackert.

Eller när hela publiken stod upp och dansade och sjöng med i finalnumret – sambatakter och Brasilien i hela lokalen. Vilken känsla.

Har du inte upptäckt henne än så gör det nu, Melody Gardot.

En dag som denna då vintern är bister, snön yr och det är storm - då är jag extra tacksam för att;

• jag har mina varma kängor
• jag inte längre dagpendlar till Stockholm
• jag har ett varmt hem
• jag har mat på bordet
• jag är älskad
• jag har en famn att vila mitt trötta huvud i
• jag har en stor härlig familj
• jag har ett arbete att gå till
• jag har få men goda vänner
• jag får nytta av mina mössor och vantar
• jag inte behöver leta efter en varm plats ute att sova vid
• jag fick extra tid på jobbet för att möten blev inställda

Tack för att jag får vara med. Och tack för att jag ger mig tid att reflektera och verkligen vara tacksam.

En kort rad.

Fredag eftermiddag. Har bockat av allt som stod på min lista för dagen. Jag kom i mål även i dag. Huvudet spränger och det susar i öronen. Dags att leta rätt på Katia Cardenal – Ven a mi casa esta navidad och får lite julstämning på kontoret.

Andas.

I helgen väntar julpyssel med alla syskonbarn och sedan Stockholm – julskyltning i gamla stan, Skansen, Selma City SPA och sen konsert med Melody Gardot. På måndag blir det sovmorgon på hotell Clarion Sign.

Worth waiting for med andra ord.

En sak i taget och andas. Lugn och fin.

Fin advent till dig.

Kärlek.

Jag äter indiskt på en lunchrestaurang. Wham sjunger Last Christmas och en liten leksaksgris grymtar från leksaksbutiken. Jag sitter och njuter av varje tugga, försöker vara just HÄR och bara göra EN sak i taget. Äta.
Det är svårt, väldigt svårt. Jobbet hänger över mig 24hrs och hjärtat bultar snabbare för varje dag.

Mitt nya mantra är att göra just EN sak i taget. Jag måste bromsa och säga nej. Jag kan inte göra mer än jag förmår… Kollegan; ”Jag vet att du har mycket nu men skulle du kunna….” Ständigt. De har ju redan avbrutit mig, det är kört. Jag släpper och gör det, byter fokus och fixar och donar för att andra behöver, för att jag inte vill vara den som inte kan hjälpa. Typ.

Tyvärr kommer min hjärtklappning inte bry sig om hur jag gör eller jobbar, den kommer frenetiskt fortsätta larma; Hjärtat: ”Jag vet att du har mycket nu men skulle du för h-vete kunna tagga ner lite?”

Jag hör grisen i butiken fortsätta att knorra och musiken har förbytts till Jan Malmsjö. Jag äter upp min goda lunch och bestämmer mig för att tagga ner, på riktigt och NU. Jag vill inte få stroke eller en infarkt innan jul. Inget jobb är värt det. Någonsin.

Sitter hos frissan och får äntligen ett sorts andrum, lite själslig frid. Miljön tvingar mig att tänka på något annat än jobb.

Mitt liv ter sig annars som en stumfilm i dubbelt så snabba sekvenser. Jag ser och jag hör men jag tappar målföret. Är så fokuserad på nästa, nästa, nästa möte, dag eller uppgift.

Vad hände med härvarandet? Säg till när jag skall plinga, jag tror att jag måste kliva av…

Börjar fundera vad som är i görningen? Drömmer helt galna drömmar om nätterna, tänker på jobbet innan jag somnar och det är det första jag tänker på när jag vaknar.

Illa och inte alls bra.

Tidigare notering till trots. Hade en fantastisk helg, blev ordentligt firad i lördags. Vi slog till med en chililunch för nära och kära. Uppskattat och mycket trevligt. På kvällen gick vi på nya Bondfilmen.

Söndagen spenderades på CitySPA och med god mat på kvällen och lite TV.

Det blev en helg då man fick boosta sig med kärlek och glädje. Nu byter jag fokus och skall fortsätta att rikta in mig på just kärlek och glädje. Jag vet vilka som är mina nära och kära, vad som betyder något.
Jobb och annat är en annan del av livet. Det skall inte få ta över.

Jag älskar och är älskad. En underbar känsla. (Roligt också när gamla vänner hör av sig också en dag som denna. Fick sms av en kompis som jag inte pratat med på flera år! Trevligt.)

Nu fortsätter jag livet på 40+ sidan och tycker att det bara blir bättre och bättre. Pusselbitar faller på plats, en efter en.

Love.

Gick nyss på stan en sväng och en känsla av kvävning dyker upp. Julstjärnor, bjällror, ljus och kläder fullkomligt attackerar mig i butikerna. En vidrig känsla av överkonsumtion. Jag blir så frustrerad och arg, vill bara bort, bort, bort. Hur skall man kunna hantera detta?
Jag avskyr vårt sätt att hantera den ”kärleksfulla julen”. Sakerna. Pengarna. Komersen. Jag hatar det. Gå ner på stan så får du se hur mycket saker det är överallt. Julsaker jämte vinterrea jämte vårkläder. Ja, jag skojar inte. Hiphop mix låtar varvas med en liten svag julmelodi i något hörn. Helt sjukt. Så riktigt sjukt.
Fast priset tar nog Coop som har julsaker innanför dörren och sedan säljer semlor i konditoriet. Semlor! Ursäkta mig men kan vi inte ta julen först?

Jag är inte skapt för denna värld, denna förbaskade upptrissade värld. Jag är verkligen inte ämnad för detta. Jag borde åka till världens ände och stanna här. Jag vill bara hoppa av. Verkligen.

Nåväl. Nu när jag kom hem bryggde jag mig en kopp kaffe, lyssnade på Samba de Bencão med Baden Powell och Bebel Gilberto och drömde mig bort.

Jag tänker om och tänker till; Hur kan jag klara av detta? Vad kan jag göra för att finna mig tillrätta i all skit rent ut sagt?
Svar: inte gå ner på stan.

Jag kan boa hemma hos mig, tända ljus, rökelser. Välja när jag skall köpa en liten julsak till mina syskonbarn. Umgås med nära och kära. Äta gott och bara vara med min älskade man. Jag kan välja om jag vill gå ut i skogen istället. Jag behöver ingenting på stan, ingenting. Jag har kläder på kroppen. Jag kan läsa böcker och träna. Göra andra saker.
Och ja, jag kan återanvända alla julsakerna jag har och fira jul ändå. Jag behöver inte köpa nytt.

Nä, jag måste faktiskt ingenting.

Så de kan få ha sina semlor, vårkläder, vinterjackor, ljus, tomtar, glögg och festkläder ifred. Mig får de inte… *ler och tittar upp i skyn; give me peace, anyone*

Dagen kan inte startas bättre! Dags för helgens andra yogapass – Yoga med flow, efter det paus och sedan Yin yoga.

Kärlek.

”Om man inte gillar att vara ensam har man hamnat i fel sällskap.”

Det ligger något i det.

Jag har lagt in en ännu högre växel. Känner mig som stormen Sandy som yr likt en virvelvind bland pappershögar och åtaganden. Livet går fort, ruskigt fort.

Hann med en vacker och höstlik Allhelgonahelg. Vi var i stillheten. Träffade goda vänner, åt mat och pratade om livet. Hyllade livet. Jag lade blommor och tände ljus på min goda väns grav och fällde tårar. Kan tycka att livet är verkligen orättvist, hon hade kunnat få många år till.
Vi lunchade med min väns man i lördags och han sa, tack vare oss så lever hennes minne kvar. Det var fint. Det känns bra.

En nära livet händelse får jag varje gång jag är med mina syskonbarn. Har lyckan och äran att få lära känna och inspireras av nio syskonbarn i olika åldrar – och jag får låna dem när jag vill *ler*. Att spela Fia med knuff med de små är ett lyckorus. Faster gick ut snällt medan barnen knuffade tufft *ler*. De är för härliga! Faster kom sist kan jag meddela.

Annars är det en ny vecka igen. Vi skriver tisdag och mycket november. Väldigt grått och kallt.
Jag värmer mig med en kopp nybryggt kaffe och ska se till att stilla virvelvinden en stund. Jag behöver inte göra 100 saker på en gång.

Faktiskt.